På tisdag är det första maj.

Då tycker jag å det bestämdaste att ni ska ta er till Syndikalisternas tåg så lovar jag att köra en kampglad text till er. Det börjar på Sergels torg och jag kör på Nytorget kring 13.30.

Jag kommer ihåg innan facebook. Då alla hade skunk och skrev dagboksinlägg istället för statusuppdateringar. När folk faktiskt skrev om hur det kändes, hur trasiga de var eller hur glada de var och menade det. Istället för att försöka skoja bort sitt kaos för att få så många gillanden som möjligt. Det bästa med skunk var att man fick vara trasig. Det värsta med facebook är att alla ignorerar alla former av svaghet ifall det inte är förpackat i en snitsig hon-är-så-galen-gud-vad-gulligt-förpackning.

Det är egentligen inte speciellt roligt att ta med sig soppåsen på tunnelbanan. Det är inte så roligt att behöva klättra in genom fönstret för att man glömde nycklarna i lägenheten. Jag stod gråtfärdig i flera minuter utanför lägenheten och kunde inte komma ihåg om jag verkligen hade glömt nycklarna eller om jag hade råkat slänga ner dem tillsammans med soporna.

Okej. Det är ganska roligt. Men det är samtidigt inte så jävla kul. Faktiskt.