Telefonen ringer 4-5 gånger under natten. Jag har ljudet avstängt, suckar när jag på morgonen ser att det är okänt nummer. Ingen jag känner ringer med okänt nummer. Kanske är det samma man som ringde någon vecka tidigare för att säga åt mig stänga ner min blogg Macho i Kollektivtrafiken. “Dessvärre hänger den med ett tag till” svarade jag. Då exploderar det i luren med om att jag är en jävla äcklig hora, feministnazist, kulturmarxist som inte fått tillräckligt med bekräftelse som barn eller tillräckligt med kuk nu. Jag lägger på. Orka.

Mail, sms, FB-meddelanden. Bloggkommentarer. Hora, hora, hora, hora, feministäckel, sliddjur, luder, fitta, feminisflata, fittluder. Erbjudanden om att bli “våldsamt penetrerad i alla kroppsöppningar med en herpessmittad gigantisk ådrig snygg-kuk 25 cm”. Fler sms: Jävla kommunist du är bara ute efter att få suga kuk. Sötnos, ta livet av dig så vi slipper höra din dynga. Män som beklagar sig över att jag är manshatare. Och flata. I behov av gigantiska kukar. Ett par våldtäkter skulle jag behöva. Stackars mig som inte ens attraherar våldtäktsmän. Jag har fått mail om vilket datum jag får besök för en “genomgång av hur man beter sig mot sina medmänniskor i samhället”  av undertecknad “jag hoppas du dör”.

Efter att jag skrev debattinlägget om Assange har jag fått en hel del kritik över att jag stängt av kommentatorsfältet. Mitt svar är och har varit: jag har inte tid att göra fler polisanmälningar. Har liksom andra grejer för mig.

Rent personligt och känslomässigt tar jag lätt på den formen av trakasserier. Mina nära reagerar oftast starkare än vad jag gör när jag läser upp mail, visar sms, berättar om den senaste polisanmälningen. Ibland får jag en klump i halsen när det är något extra välformulerat dödshot och ibland blir jag blir irriterad över att behöva lägga tid på att göra polisanmälningar. För det mesta så skrattar jag. Mitt liv till stor del förvandlats till FB-gruppen Vita Kränkta Män.

Rent politiskt är det självklart en annan visa. Jag är knappast den enda som blir utsatt för den här formen av hatbrott som så tydligt är relaterat till mina politiska åsikter. Sverige är en demokrati. Det innebär i teorin att jag kan skriva, debattera, berätta vad jag står för, vad jag kämpar mot och för. Det innebär också att det är fritt fram att kritisera. Men vad händer med demokratin, yttrandefriheten och för den sakens skull, jämställdheten, när offentliga uttalanden från feminister per automatik genererar dödshot och allvarliga sexuella trakasserier?

Och vi tar det inte på allvar. Jag tar det inte, för det mesta, på allvar. När jag läser diverse flashbacktrådar, kommentarer på mina andra blogg Macho i Kollektivtrafiken eller på artiklars kommentatorspår så tar jag det inte på allvar. Det är inget att bry sig om säger jag. Äsch, vem orkar bli upprörd så fort ännu ett mail med ett våldtäktsförslag ramlar ner i inkorgen. Det är ju bara internet. Och det förhållningssättet är väl en överlevnadsstrategi som vilken som helst, det är en normaliseringsprocess precis som vilken som helst.

“Jag gillar för övrigt inte att praoa i din värld. Den är inte rolig, folk som jag känt som sunda innan börjar bete sig som monster”, sa en god vän till mig efter att ha delat en artikel jag skrivit.

Det kanske bara är internet. Bara flashback eller kommentatorsfält. Bara mail eller sms. Men den formen av hat representerar något. Och den representationen är allvarlig. För att inte tala om vad det reproducerar och återskapar. Gränserna förskjuts. Hatet mot feminister och feminismen eskalerar. Och det är knappast i form av ett konstruktivt, intellektuellt samtal om feminismens utveckling och framtid. Snarare drar ett antiintellektuellt korståg genom Sverige med paroller om “feministnazin”, hittepåanalytiker som fabricerar om PAS, debattörer likt Pelle Billing som illa rimmar statsfeminism med fascism, flashbackmän som är arga, förbannade, benägna att ta till våld för att bekämpa feminismen.

Precis som att Sverigedemokraterna och andra antitoleranta grupperingar använder internet som främsta forum för nätverksarbete och opionsbildning gör antifeminister det på samma sätt. Anton Landehag skriver att rasismen på internet, näthatet, trollen inte enbart är en effekt av ett större rasistiskt problem. Åsikterna reproducerar genom nätets kommunikationsmöjligheter. Han menar att rasistiskt näthat inte bara är ett uttryck utan en central beståndsdel av den moderna rasismen och därigenom bidrar till en ökad spridning och högre genomslag. Jag skulle vilja dra samma slutsats om det antifeminismen. Det är enklare att hata nu för tiden. Det är enklare att hota. Och under tiden vet polisen inte ens hur de ska klassificera mina anmälningar.

Feministiskt Perspektivs chefredaktör och ansvariga utgivare Anna-Klara Bratt skrev på DN i februari att självklart hänger den växande islamofobin, de antintellektuella stämningarna och hatet mot feminister ihop.

Det tror jag också. Jag vill inte förenkla det till att det alltid är samma personer som stöttar counterjihad som tvingar Turteaterns skådespelerskor att skaffa livvakter, det är mer komplicerat än så. Men hatet går hand i hand, det går ut på att sprida onyanserade, förenklade förklaringar på problematiska frågor. Det säger något att Breivik hatar feminism. Hatar kvinnor. Jag får metallsmak i munnen när jag tänker på att min inkorg antagligen inte skulle bestå av liknande mail som den gör nu ifall jag hade skrev sverigedemokratsretorisk dynga som t ex “det är bara invandrare som våldtar”. Även om det är från min sida en spekulativ tanke, skrämmer den mig oändligt mycket mer än telefonen som ringer 5-6 gånger från dolt nummer.

Att ha en öppen kommentatorsfunktion, allra helst utan moderator har jag fått höra, räknas numera som en självklarhet. Det är demokrati. Annars har du något att gömma. Men hur demokratisk blir det när kommentarer svämmar över av hat? När feministers, ja, framförallt kvinnors rätt att få uttala sig, verka, tänka och finnas i demokrati utan att behöva vara rädda begränsas. Att få hjärtklappning när du går hem genom natten för att man samma dag fått ett anonymt hot om att “Maskulinisten” vet var du bor, att oroa sig över att ens lägenhet är för långt från polisstationen, att inte vilja öppna inkorgen, att gå med larmtelefonen i handen dygnet runt. Vad är det jag straffas för? Att jag kämpar för alla människor lika värde, oavsett kön.

Jag vet inte när ”jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det” plötsligt blev “jag håller inte med om vad du säger men jag är beredd att döda dig eller åtminstone skicka en detaljerad beskrivning hur jag skulle gå till väga till din e-post”. Att stänga ner kommentatorsfunktionen kommer inte, har inte inneburit, att jag inte kommer få dödshot. Att män kommer fortsätta kontakta mig via sociala forum som facebook och twitter. Ringa. Skicka sms och brev.  Men jag gör det åtminstone lite svårare.